Malmö, förlåt mig, jag har varit orättvis

“Jag tänker inte bo bland några jävla bönder med träskor och högaffel”, vrålade jag högst nyanserat 1990 när mina föräldrar annonserade att vi skulle flytta till Sveriges tredje största stad, Malmö, där min mamma erbjudits en chefstjänst. “Göhöödsel”, kan jag ha hulkat också för att komma med ett riktigt övertygande argument. Det blev ingen flytt, vilket såklart endast kan tolkas så att mina föräldrar insåg att jag hade rätt och att de ville bespara sitt enda barn erfarenheten att efter några månader behöva komma hem och dra repliken “han satte fälleben för maj!”. För det är klart att stockholmsjäveln hade blivit söndermobbad.

Förra helgen besökte jag Malmö för första gången sedan mitten på 90-talet och utbrast efter cirka tjugo minuter det ungefär lika nyanserade “vad kostar en trea på 70 kvm i hyfsat centrala Malmö egentligen?”. Anledningen? “Prins Charles känsla” på Malmö stadsteater. 

Att jag älskade Liv Strömquists seriealbum med samma namn är ingen nyhet, men jag hade aldrig kunnat tro att dramatiseringen skulle vara så lyckad, så knivskarp, så pricksäker och, bortsett inslagen av skoningslös svärta, så inihelvete jävla rolig.

Vårda en man-VM var en självklar succé där Nancy Reagan vårdar Ronald i livets slutskede med stor risk för att framstå som det värsta Ronald kan föreställa sig - en kommunist. “De fyras gäng” - Jerry Seinfeld, Tim Allen, Ray Romano och Charlie Sheen - några av vår tids absolut mest välbetalda komiker - avslöjas brutalt för att köra samma skämt avsnitt efter avsnitt efter avsnitt efter… Ett skämt som undantagslöst går ut på att de känner sig kvävda av kvinnor och helst vill meka med bilen, hänga med polarna, äta flingor eller göra något annat som får dem att känna sig fria och manliga.

Mindre roligt blir det såklart när man går till sig själv och undrar varför man stundtals skrattat med. Jag tyckte verkligen att det var roligt när Jerry dumpade den där kvinnan på grund av hennes “man hands”. Varför, frågar jag mig nu.

När vi lämnade salongen berättade mannen jag älskar att den främmande kvinna som satt på min vänstra sida i salongen under en episod slutat följa skådespelarna med blicken för att nästan uteslutande titta på mig. Här finns två alternativa anledningar. Antingen så var det för att min gråtskrattattack var smittsam. Eller, så var hon seriöst orolig för att jag skulle kvävas, för det var riktigt nära ett tag när “våra mest älskade torskar” presenterades. En rankinglista med proppmätte Gustav Fröding på tredje plats, en dumflinande Carl Michael Bellman på andra, och Arne Weise, sam var så intresserad av sig själv att han läste högt ur sina egna memoarer medan han högtidsfullt tände juleljuset. Utöver att de tre delade en enorm stolthet över att ha betalat för sex, tävlade alla tre också som det verkade i en ny tävling. En som gick ut på vem som kunde ta ut störst benutrymme, ja, bresa vidast, helt enkelt. Bellman var nästan helt nere i spagat när han berättade om de visor han skrivit där han utmålade Ulla Winblad som en hora och som vi ännu glatt trallar på 240 år senare. Ulla själv valde att vara anonym.

Jag börjar skratta bara jag drar mig pjäsen till minnes, men direkt efter skrattet kommer det som är viktigt, nämligen en insikt. Jag lärde mig massor med saker av “Prins Charles känsla”. Sorgligt är bara förnamnet för de inslag som handlade om Whitney Houstons destruktiva relation med Bobby Brown eller hur tokbegåvade Victoria Benedictsson knäcktes fullkomligt av Georg Brandes. Pjäsens kärnfråga “vad är kärlek egentligen?” fick i de stunderna en otäckt bitter smak. 

Att få in alla dessa känslor i en uppsättning som varar under en timme och fyrtio minuter är inget annat än briljant. Jag har redan varit inne på Malmö Stadsteaters hemsida och tittat efter lediga biljetter i januari. Jag kanske kan åka ner med mamma, syrran, någon kompis, arbetskamrat, främling, fiende, typ vem som helst. Dig kanske?

En som jag, sån som jag, oj, vad mycket kul vi kunde ha!

Jag vet redan innan jag skrivit den första raden vad det här inlägget kommer att landa i för slutsats. Nämligen - att jag behöver nya kompisar. Ja, trogna vänner som fortfarande läser det jag skriver, jag är ledsen, men jag känner mig understimulerad och utanför. Framför allt är jag trött på snobbstämpeln jag tilldelas när jag försöker prata om sådant vi alla en gång brukade vara intresserade av. Ni vet kultur, politik, resor och så. Det här var på den tiden då amningens vedermödor, löparklubb med pannlampa, Idol på TV, sh’bam, hyra släp på OKQ8 för att frakta bort grenar från tomten, bodycombat, hänga upp julgardinerna och något som visst kallas för piloxing, var saker vi skrattade ryggen i krok åt.  

För att återgå till bitterheten, vad är det som gör att det är okej att prata om vissa specifika ämnen på ett högst uteslutande sätt och ändå helt komma undan anklagelser beträffande elitism, medan jag inte ens får fråga om någon sett senaste avsnittet av Babel utan att få flera par rullande ögon riktade mot mig? Va? Jag bara frågar. Det börjar nämligen bli obekvämt. Det skaver. Det kliar.

Det är länge sedan jag slutade fråga om någon läst den eller den boken eller sett den eller den utställningen under middagsbjudningar. Nu har jag också börjat undvika att tala om sådant jag sjäv läst eller sett. Vem bryr sig, liksom. Istället lyssnar jag med spelad förundran på berättelser om nyfunnet systraskap på någon svettig gymboll. Jag känner att jag borde skämmas mer för att jag vill vara inne när det regnar. Det handlar ju egentligen bara om att ha rätt kläder. Det handlar ju egentligen bara om att ha löpartajts som andas. Jag säger att jag funderar på att köpa en motionscykel, kanske, och bjuder på asgarven. “Du vet, man måste träna tre gånger i veckan för att det ska vara någon idé. Kommer du att göra det, tror du?”

Du vet, man måste läsa mer än tre romaner om året för att utveckla sin fantasi. Kommer du att göra det, tror du?

Du vet, man måste gå på minst en utställning i kvartalet för att utveckla sitt fria tänkande. Är det verkligen något du är motiverad att göra, tror du?  

Film har brukat vara en kulturens gyllene medelväg. I de sammanhang där litteratur varit ett känsligt ämne har man ändå kunnat diskutera det aktuella bioprogrammet. Så är det inte längre. Inte heller omvärldsrapporteringen står särskilt högt i kurs, och då menar jag typ tionyheterna.  “Du vet, man får liksom lite andra prioriteringar när man har ansvar för fler än sig själv, det kommer du att förstå den dagen du själv får barn.”

Du vet, man måste lyssna på nyheterna minst en gång i veckan för att erkännas som delaktig i det demokratiska samhälle vi lever i. Det kommer du att förstå den dagen dina barn växer upp och ställer dig till svars för ditt ytliga förhållningssätt. 

Att bekämpa eld med eld kanske kan fungera, men jag betvivlar det. Troligare är att jag behöver bredda mitt umgänge, som det så vackert heter. Någon som kan tänka sig att offra sig? Jag ropar ut mitt namn i den väldiga tystnaden. Bruno K Öijer - svara! 

Nästa anhalt: grått hår, tandlossning och förlorat korttidsminne

Jag börjar bli gammal. Det är ett obestridligt faktum. Bara under de senaste veckorna har jag fått tre övertydliga bevis. Först var jag hos ögonläkaren på grund av min never ending skenande närsynthet. “Ja”, sade de helt utan ironi, “utvecklingen av grå starr kan börja redan vid 30”. Sedan var jag hos öronläkaren på grund av min oförmåga att separera ljud från varandra i bullriga miljöer. “Inget konstigt alls med det. Det är inte ovanligt att den här typen av hörselnedsättning startar redan i 30-årsåldern”. Och som om jag inte redan börjat fylla i mitt vita arkiv efter de här två beskeden så kom mannen jag älskar hem med ett tjockt seriealbum härom dagen. Jag slog upp en sida på måfå i det, och utbrast sedan “men vad är det här för snusk?!”. Jodå, du läste rätt. Snusk var ordet.

Och, mina damer och herrar, snusket bestod i en bild av Peter Pan som utrustad med en kuk stor som en underarm är i full färd att satsa Wendy på lökarna medan bröderna John och lilla Michael gapande tittar på och, ja, läs mig rodna, tillfredsställer varandra.

När jag bläddrade vidare i “Lost Girls” som seriealbumet av Alan Moore och Melinda Gebbie heter, fortsatte jag förfasas. Där är ju Dorothy från trollkarlen från Oz. Och hon ställer ut ett par spermakladdiga pumps i korridoren för personalen att putsa! Så skamlöst! Och Alice från Underlandet är tydligen någon slags sexualitetens grand old lady som förför småtjejer på löpande band. Nej men vet du vad! Det här kan väl ändå inte vara okej?

“Jag lånade del två också, och det finns ytterligare en”, meddelar mannen jag älskar utan minsta darr på rösten och gör mig helt svettig om handflatorna. Det ligger inte alltför långt bort att misstänka att gängse trilogirecept gäller även i det här fallet. Tvåan innebär alltid, alltid, en upptrappning. Och mycket riktigt. Två väl valda sidor visar cheshirekatten som lapar - just det, och Dorothy som rider lejon och tigrar och björnar (oh my!).

Och det hjälps inte att detta fria skapande har fått fantastisk kritik. Det räcker inte att öppensinnade och kreativa människor tycker att det är magiskt att Kapten krok omtolkats som pedofil, det fega lejonet som en blyg bondgrabb och orkanen som nyupptäckt sexualitet. Jag känner bara att det är gubbigt. Det är gubbigt! En gubbe har suttit på sitt rum och tänkt på de barndomsfigurer han ville ligga med innan han visste vad det var att ligga, och så har han sammanfört dem på detta erbarmliga sätt. Man väntar liksom bara på att Barbie ska köra in med sin rosa Cadillac på något uppslag och hojta “tjena tjejer, får man vara med på ett hörn?”. Eller att Betty Boop ska kuttra “boop-oop-a-doop!” i någon bubblande jacuzzi och försvinna ned under ytan.

Det hjälps inte, för jag har blivit gammal. Jag har blivit så gammal att jag upplever ett erotiskt seriealbum som skandalöst. Som olämpligt. Jag har blivit så gammal att jag föredrar min nostalgi obefläckad. Kanske är det till min fördel att jag håller på att bli både blind och döv. I La la land kommer jag inte höra någon skrika.

Sensationslysten

Blah. Det är liksom vad det blir. Mest bara blah. Det jag läser menar jag. 

Nu börjar misstanken att det inte är böckernas fel väckas, för kan jag verkligen ha sådan otur att jag drabbats av inte mindre än fyra blah på raken och nyss påbörjat en femte? Knappast. Det verkar synnerligen misstänkt, särskilt som flera av dessa titlar hyllats mer eller mindre unisont, såsom Majgull Axelssons “Moderspassion”, som visserligen tog sig rejält mot slutet men ändå lämnade mig med en känsla av “var det här allt?” efter att tio tragiska levnadsöden harvats igenom. Självmord och självhat och självförsvar och självinsikt och självgodhet räcker visst inte för mig. Eller så är det just där problemet ligger. I all den där egocentreringen.

“The Walking Dead” - zombieserien där jag nyss plöjt bok sju - lider av samma trista sjuka. Vi är nu i ett skede där det, för det eventuella überpuckot någonstans där ute, måste tydliggöras en gång för alla att människan själv är läskigare än alla andra faror hon kan tänkas möta, till och med läskigare än människor som dött och vaknat till halvliv igen i syftet att äta upp sina kompisars hjärnor. Därför får vi följa huvudpersonen Rick Grimes när han patrullerar sitt barrikaderade samhälles gator som friendly neighbourhood police officer och tänker på hur han ska kunna komma på en pigg idé för att få ut skarpladdade vapen ur förrådet och ge dem till sin lille son. Å ja ba:  Blaaah! Klipp tills någon får nunan bortskjuten med den där pickadollen!” Och det händer såklart vad det lider. Men färdsträckan känns så lång, så lång. Rick Grimes tänker och känner efter något oerhört och bubblorna som hänger från taket är så stora att de täcker hela sidorna. 

Nä, kan någon rekommendera en bok som handlar om något annat än en människa som går omkring och känner en känsla? Inte James Joyce “Odysseus”. Inte alls. Tvåhundra sidor lättsam pang pang vill jag ha. Någon?

En intressant tanke gömd i regnet

Att handgripligen lägga sten på sten för att resa en mur rakt genom centrala Stockholm och låta männen bo på den norra sidan och kvinnorna på den södra kan tyckas vara en lite extrem lösning på problemet med våld mot kvinnor, men det är så det görs i Madeleine Hessérus dystopi “Staden utan kvinnor”. Det börjar med en dam som uppmärksammar behovet av att få rasta sin hund på en avskild plats och sedan rullar det på i snabbt tempo. Kvinnorna ockuperar byggnader och startar motståndsrörelse för att driva ut männen från den fristad de skapar. Ett terrordåd mot de speciella kvinnovagnar som öppnats i Stockholms t-bana (för att förhindra männens att treva med sina händer över främmande kvinnors kroppar) blir katalysatorn som sätter de stora aktionerna i rullning. Upp till strid, kvinnofrid! Snart har männen jagats ut ur sina hålor på södra sidan och tvångsförflyttats till den nya “Norra staden”. Ulf Lundell och Martin Kellerman fick de förmodligen rikta vapen emot för att få dem att lämna Knivsöder, men det förtäljer inte historien.

Bokens handling utspelar sig i Norra staden där vi får följa tre unga män som inget annat vet än den verklighet som nu råder. De växte upp med sina mödrar på södra sidan och flyttades till den norra vid den tid då det helt enkelt blev dags att börja skolas in i mansrollen. I åttaårsåldern alltså. Vi får också följa Jakob Hall, en man som valde att avstå från könsuppdelningen i Stockholm för att istället flytta ut i skärgården med likasinnade. Där bedriver de kampanj för murens rivande, men motståndet är hårt från båda sidor. Den lösning som från början påstods vara preliminär har bokstavligen cementerats.

I Norra staden regnar det oavbrutet. Männen har rockkragarna uppdragna, händerna nedkörda i fickorna och nacken böjd på sida efter sida. Vad som sker i Södra staden vet man ingenting om, men självklart pågår ryktesspridning och mytbildning. De enda vittnen som finns är de pojkar som flyttas från sina mödrar då de blivit för stora för att springa dem i kjolarna. Som vi alla vet är åttaåringar sällan de mest tillförlitliga källorna till information, i synnerhet inte när vuxna lägger ord i munnen på dem, vilket sker på regelbunden basis.

Idén till “Staden utan kvinnor” är god. Mycket intressant. Och hur en galnings vansinnesdåd kan piska igång radikala och otäcka förslag såg vi på mycket nära håll i somras då Anders Behring Breivik visade exakt hur mycket skada en enda människa kan åstadkomma ett samhälle. Problemet med “Staden utan kvinnor” är tyvärr att den är tradig och jag tycker att det är olyckligt grepp att beskriva ett långtråkigt samhälle genom att skriva en långtråkig text. Det harvar liksom på. Varje sida är den andra lik, precis som huvudkaraktärernas dagar är varandra lika. Det regnar, det är grått, det är långsamt, det är tråkigt, det är 410 sidor. Först på slutet smäller det till lite, men då går det istället så fort. Men visst, precis så är det väl med revolutioner när de inträffar. Ena dagen stod Berlinmuren där, den andra inte. Åtminstone rent symboliskt. Men detta är en uppdiktad historia, och boken hade tjänat på att låta den där yran få ta lite mer plats. Några ytterligare sidor av vånda och uppsluppenhet, framtidshopp och desperation. En rosa täckjacka som en flagga ovanpå muren efter alla dessa grå dagar i hällregn. 

När som helst nu

Jag är en jävla snobb. Inte tu tal om saken. Så även om jag motvilligt accepterar att Herman Melville tagit knäcken på mig inte mindre än tre gångar, så ska det förbannat mycket till för att jag ska lägga ned en bok innan jag läst färdigt den. Ingen ska ju kunna komma och påstå att jag kanske inte riktigt klarade av den. Att språket måhända var för svååårt, eller handlingen för kompliceeeerad.

Med en sådan inställning lägger man inte ner en bok av Majgull Axelsson. Det gör man inte. Jag menar, det gör jag inte. Således har jag fortsatt min kamp med “Moderspassion”, och se på fan om jag inte är inne på näst sista skivan. Ha! In your faces Minna, Ritva, Anette, Tyrone, Dag, Marguerite och alla ni andra. Snart har jag besegrat er. 

Nä, om man skulle ta och kränga plankstek istället kanske?

Alldeles nyligen, ja bara för ett par månader sedan, skrev jag ett nyfrälst inlägg om ljudböcker. En mycket mer harmonisk människa påstod jag visst att jag hade blivit. Och nu har jag redan övergått till att bli en tvivlare. Under minst en månad har jag matat in cd-skiva efter cd-skiva i min lilla bilradio för att följa alla ensamstående mödrar i Majgull Axelssons “Moderspassion” och vid det här laget börjar jag ärligt talat bli rätt trött på dem. Huvudkaraktären, Minna, vill jag slå på käften, vilket kanske är gräsligt orättvist eftersom hon redan blivit knockad av ett träd och svävar mellan liv och död. Men till mitt försvar kan sägas att hon begått ett antal oförlåtliga handlingar. Och så ovanpå detta det faktum att hon varit en av de första människor jag konfronterats med varenda morgon.

Nu tror jag inte egentligen att allt är bokens fel. De flesta romaners handling styrs av ofullkomliga störiga karaktärer. Skillnaden är att jag oftast bara behöver leva med dem någon vecka, medan jag nu som sagt lyssnat ett halvt liv snart. Ni minns ju vad samma upplägg gjorde mot mig när jag läste “Fågeln som vrider upp världen”. Just det, jag blev knäpp i huvudet. Började tänka Toru Okadas tankar och drömma hans drömmar. Samma beteende skulle nu kunna resultera i att jag öppnar en vägkrog, raggar upp främlingar på tunnelbanan och skaffar barn med dem eller ljuger mig helt blå i fejjan när jag talar med dem som betyder mest för mig. Inget av alternativen tilltalar mig nämnvärt.

Kanske borde jag bara köpa boken, rafsa igenom den på ett par kvällar och gå vidare med mitt eget, eller rättare sagt en annan fiktiv karaktärs, liv? Såhär kan det åtminstone inte fortsätta.

Läskigt realistisk fantastisk realism

När jag var 14 år åkte alla mina klasskamrater på konfirmationsläger. Jag åkte inte. Anledningen var att jag inte trodde på Gud, vilket är en övertygelse jag hållit fast vid i alla mina dagar utom en sedan dess.

Men min brist på gudstro är inte vad det här inlägget ska handla om. 

På konfirmationslägret inhämtades kunskap om fadern, sonen och den heliga ande und so weiter, men ett gäng på fem finniga kepskillar tog också chansen att inhämta kunskap om kvinnlig anatomi. Det gjorde de genom att omringa min blonda, kurviga och superbarnsliga kompis, slita och dra i henne och hennes kläder och hårdhänt klämma på alla mjuka delar av hennes kropp. Trots klagan ingrep ingen. Kanske skulle hon fostras att vända andra kinden till? Killarna tröttnade efter en stund och bestämde sig för att återvända till bibelstudierna. Detta fick jag veta på söndagskvällen när lägret var över. Det var då jag också fick veta att min kompis, när hon berättat om övergreppet för sin mamma, fått frågan varför hon nödvändigtvis skulle ha en så tajt tröja på sig.

Under hela min ungdomstid var jag övertygad om att ingen människa vid sina sinnens fulla bruk skulle välja att vara flicka, tjej, kvinna, hade de givits valet. Varför skulle någon frivilligt ha utsatt sig för detta fängelse? Begränsningar, det var vad jag såg. Och jag önskade innerligt att jag hade kunnat få spela för det andra laget. Vara en av dem som kunde stå längs skolkorridorerna och låta lystna, eller föraktfulla, blickar glida över alla förbipasserande istället för att vara den som behövde ta en omväg för att slippa förnedringen.

“Pojkarna” av Jessica Schiefauer berättar på 185 vackra sidor om det som skulle varit mitt öde om jag ramlat över en tropisk blomma vars nektar förvandlat mig till pojke för en stund.

Huvudpersonen Kim tycker att flickkroppen skaver. Hon vill hitta ett blixtlås på huden och kliva ur den. Den trygga barndomens tid rinner snabbt ut och en ny skrämmande era av månatliga blödningar, en mjuknande kropp och livslångt utanförskap tycks inledas. Bästisen Bella utsätts på skolgården för exakt samma typ av övergrepp som min väninna drabbades av på konfirmationslägret och i den stunden cementeras bilden av kvinnokroppen som något för allmänhetens blickar menat. Den kan aldrig bli privat, aldrig fullt ut kvinnans egen.

När Bella kort efter denna händelse planterar en främmande grodd som växer upp till en exotisk blomma med gyllene nektar, till synes gjord för att drickas av henne, Kim, och deras tredje musketör, Mommo, inleds ett nytt förvandlingsäventyr. På nätterna förvandlas de tre vännerna till pojkar och plötsligt blir de subjekt i andra pojkars ögon, snarare än de objekt de snabbt fått vänja sig vid att vara och som de åter blivit när de vaknar på morgnarna.

Kim är den som fastnar efter första droppen. Hon kan inte få nog av de möjligheter som blommans nektar kan erbjuda. Med den några år äldre Tony ger hon sig ut på rövarstråt, stjäl bilar, gör inbrott i hus, skjuter med pistol, super och en hel massa saker som flickan Kim aldrig någonsin skulle kunnat göra. Det högstadiepatriarkat hon lever i på dagarna ruskas på nätterna om och placerar henne nästan allra högst upp på toppen. Endast Tony står över henne. Hon föraktar flickorna som svärmar kring honom med sina bröst, höfter, läppar, men lever själv för de stunder då hon ska få Tonys bekräftelse i form av en blinkning eller en nick. 

”Pojkarnas” språk är poetiskt, vackert som blommans nektar, tungt och lite klibbigt, och på ett trollbindande sätt berättar Schiefauer en historia om sexualitet och genus, om ungdomens klokhet och dårskap och om sökandet efter en identitet som går att leva med snare än förlika sig med. Det är sorgligt och vackert och farligt realistiskt för att vara fantastisk realism.